Vid hörnet av S:t Persgatan och Dragarbrunnsgatan i Uppsala möts dagens stadsliv och ett äldre stadslandskap som nästan helt har försvunnit. Platsen förknippas med Dragarbrunn, en historisk brunn vars namn, konstruktion och möjliga samband med stadens äldre gränser fortfarande väcker frågor. Brunnen finns inte längre synlig ovan mark, men arkeologiska undersökningar har gjort det möjligt att förstå delar av dess historia.
Dragarbrunn är också ett exempel på hur ett ortnamn kan leva kvar även när den ursprungliga anläggningen har förändrats eller försvunnit. Namnet är belagt sedan 1645, medan brunnens placering vid hörnet av S:t Pers- och Dragarbrunnsgatorna är känd sedan 1773. Fram till 1870-talet fanns där en brunn som bar samma namn. Den var en del av den praktiska vardagen i den äldre staden, men samtidigt knuten till en plats där gator, vattenförsörjning och stadens gränser möttes.
Bakgrunden till namnet Dragarbrunn är inte helt klarlagd. En möjlig förklaring är att namnet först hörde samman med en gata eller gränd som kallades Dragarebrogatan eller Dragarbrogatan. Den gatan kan i sin tur ha fått sitt namn efter en bro som kallades Dragarbron. Var bron låg är omdiskuterat, och det går därför inte att beskriva sambandet som säkert.
En teori placerar Dragarbron över det gamla stadsdiket. Bron kan då ha haft en mycket konkret funktion: att hindra boskap från att ta sig in i staden. I det äldre Uppsala var diken, broar och passager viktiga delar av stadsstrukturen, både för framkomlighet och för att skilja bebyggelsen från omgivande mark. Om bron låg i närheten av dagens Dragarbrunnsgata kan namnutvecklingen ha gått från Dragarbrogatan till en benämning på brunnen, möjligen Dragarbrogatsbrunnen, som senare förkortades till Dragarbrunnen.
Det är inte möjligt att fastställa varje steg i denna utveckling. Ändå visar teorierna hur Dragarbrunn kan förstås som mer än namnet på en vattenkälla. Det kan också vara ett språkligt spår av en äldre passage, en bro och ett stadsdike som inte längre syns i gatubilden. För den som vill följa platsens historiska betydelse blir därför ett namn som binder samman flera förändrade miljöer i Uppsala.
Dragarbrunnen har med stor sannolikhet funnits redan under 1630-talet. Det finns även en möjlighet att den brunn som nämns i ett brev från Erik XIV år 1563 var samma anläggning, men den identifieringen är osäker. De äldsta uppgifterna måste därför hanteras försiktigt. Det som däremot är tydligt är att brunnen hade en lång historia och att den fortsatte att vara en del av platsen fram till 1800-talets senare del.
Den äldre brunnen var knuttimrad. En sådan konstruktion bestod av sammanfogade trästockar som bildade brunnens väggar. Vid arkeologiska undersökningar kan den nedre delen av gamla brunnar ibland bevaras, särskilt när den ligger skyddad i stabila jordlager. I Dragarbrunnens fall fortsatte konstruktionen ner i den sterila bottenleran, alltså den naturliga lera som inte är påverkad av senare stadsbyggande.
Av den äldre konstruktionen finns ändå inget bevarat i sin helhet. Det är vanligt att brunnar har byggts om flera gånger och att överbyggnader har ersatts när gator och tomter förändrats. De delar som syntes ovan mark har varit särskilt utsatta för rivning, ombyggnad och nya marknivåer. Därför går det inte att skapa en säker bild av hur Dragarbrunn såg ut under alla perioder. Arkeologin visar främst de delar som råkat ligga kvar under marken.
Brunnens historia kan sammanfattas genom några centrala hållpunkter: dragarbrunn
År 1965 upptäcktes en brunnskonstruktion som gav en mer konkret bild av anläggningens senare utförande. Den bestod av en del i tegel med en timmerkonstruktion som underdel. Ovan jord fanns ett sexkantigt fundament där pumpen hade varit fastsatt. Det visar att brunnen under sin sista användningsperiod inte bara var ett hål i marken, utan en ordnad vattenanläggning med en synlig pump och en tydlig överbyggnad.
Vid utgrävningen var brunnen täckt av tre stora, prismaformade stenar. Under det sexkantiga fundamentet låg två smala järnbalkar tvärs över brunnen. På balkarna vilade ett trälock, vilket sannolikt hade fungerat som en avskärmning över öppningen. Detaljerna ger en bild av hur olika material kombinerades: tegel i brunnens väggar, trä i den äldre och undre konstruktionen, järn som stöd och sten som skydd ovan mark.
Något vatten fanns inte kvar när brunnen undersöktes. Hela anläggningen var omkring 5,2 meter djup. Efter att konstruktionen hade mätts upp och fotograferats fylldes brunnen med grus. Den är därför inte tillgänglig som en öppen arkeologisk lämning för förbipasserande, men dokumentationen från undersökningen bevarar uppgifter om dess form, material och djup.
Att brunnen saknade vatten är också betydelsefullt. Det visar att den vid tiden för undersökningen inte längre fungerade som vattenkälla, även om den fortfarande kunde bära spår av sin tidigare användning. När en stad förändras kan en brunn förlora sin funktion genom nya vattenlösningar, förändrade markförhållanden eller ombyggda gator. Därefter blir den i stället ett arkeologiskt minne under den moderna stadsmiljön.
Dragarbrunns betydelse ligger i kombinationen av skriftliga uppgifter, bevarade marklager och osäkra men tänkbara samband med den äldre stadsplanen. Namnet förmedlar en föreställning om en bro, medan utgrävningen visar en konkret brunn med flera byggnadsskeden. Tillsammans skapar dessa spår en bild av Uppsala där vattenförsörjning och kommunikation var tätt sammanlänkade.
Platsen påminner också om att historien inte alltid består av kompletta byggnader eller tydliga monument. En brunn kan förändras så många gånger att nästan inget av den ursprungliga överbyggnaden finns kvar. Ändå kan dess läge, namn och underjordiska delar fortsätta att berätta om äldre behov. Dragarbrunn visar hur en vardaglig anläggning kan få lång kulturell livslängd genom att bevaras i kartor, gatunamn, arkeologiska rapporter och lokalt minne.
I dagens Uppsala är det därför inte nödvändigt att se en synlig brunn för att förstå platsens historiska värde. Det räcker att uppmärksamma gatukorsningen och tänka på lagren under den: den möjliga bron över stadsdiket, den äldre brunnen, den knuttimrade konstruktionen, pumpfundamentet och de förändringar som slutligen gjorde anläggningen obrukbar. Dragarbrunn är på så sätt ett osynligt men väl dokumenterat kulturspår i stadens centrum.